Det tog bara en dag att läsa, men känslan dröjer sig kvar än efter en vecka. Den sista scenen, där den gamla mannen drömmer om ett lejon, fick mig att gråta på ett märkligt sätt. Det är en berättelse om en människa som inte går sönder, trots att hon förlorat något enormt.
Jag läste den här i skolan och minns främst hur tråkig jag tyckte att den var, med allt fokus på fisken. Men när jag läste den igen nu i månaden tog den helt med mig – det handlar ju inte om fisken överhuvudtaget, utan om att göra jobbet även när ingen ser det och när bevisen försvinner. 90 sidor. Läses i ett svep. Värt det.